Recension: Min pappa Marianne

LÄS MER:Stjärnfylld galapremiär på Sagabiografen

Aldrig har så många haft så få att tacka för så mycket, skaldade Winston Churchill och syftade på de brittiska flygarnas motstånd vid tyskarnas angrepp under andra världskriget.

Aldrig har så många väntat så mycket på eftertexterna som biobesökarna gjorde på premiären av Min pappa Marianne. Vanligtvis brukar jackor och mössor snabbt kastas på när filmen går ner i svart och det börjar rulla namn på vita duken. Men den här gången var det annorlunda. Fanns det en chans att just mitt namn skulle syna där? Skulle just jag få ett tack för mina insatser för filmens produktion? Det var med stor stolthet som flera av besökarna kunde kvittera ut ett välförtjänt tack, däribland omnämndes Alingsås Tidning.

Låt det vara allvar!

Tillbaka till filmen så: Rolf Lassgård är fantastisk, Hedda Stiernstedt är skicklig och historien är stark med ett viktigt ämne. Därför kan jag känna att det är synd att så fort det bränner till ordentligt och blir allvar måste det omedelbart slängas in nåt halvkrystat skämt för att inte dra stämningen allt för mycket. Låt det vara allvar när det är allvar! Sen kan det absolut vara roligt däremellan - vilket Min Pappa Marianne förvisso är återkommande.

Ett fantastiskt vackert porträtt av Alingsås.

Som alingsåsare kan jag inte känna annat än stolthet när jag ser Rolf och Hedda promenera längs med Kungsgatan eller beställa hamburgare på Wallins grill (det som numera är Oves gatukök). Min pappa Marianne är inte bara ett porträtt av en pappa och präst som längtar efter att få vara sig själv eller en dotter som kämpar med sin egna känslor inför nyss nämnda faktum. Det är också ett fantastiskt vackert porträtt av Alingsås. Filmen är inte bara inspelad här. Den utspelar sig det facto i Potatisstaden också. Just potatisen återkommer man till flera gånger också genom bland annat Potatisfestivalen där Lassgårds karaktär utses till "Årets hedersknöl".

Min pappa Ann-Christine

Filmen är baserad på Ester Roxbergs bok Min pappa Ann-Christine som handlar om den hobbysnickrande prästen och trebarnspappan Åke Roxberg som 58 år gammal bestämmer sig för att komma ut som Ann-Christine.

Handling: Efter att ha brutit upp med pojkvännen i Stockholm återvänder Hanna, spelad av Hedda Stiernstedt, till Alingsås.

Hon anländer till staden, som hon kämpat så hårt för att lämna bakom sig, för att besöka sin farmors begravning. Och hon gör det likt Helena Bergström i Änglagård genom att komma in försent i kyrkan och hamna i alla kyrkobesökares blickpunkt.

När hennes älskade pappa, prästen med det stora skägget (Rolf Lassgård), avslöjar att han egentligen vill vara Marianne vänds Hannas värld upp och ner. Men för pappa Marianne finns ingen återvändo, hon måste äntligen få vara den hon är. Det blir en omtumlande resa för Hanna och det visar sig att hon kanske inte är den framsynta journalist-tjej som hon trodde hon var.

Luktar Guldbagge lång väg

Känslan är att alingsåsarna kommer vallfärda till biografen för att känna igen sig och minnas tillbaka till när det satt uppe varningsskyltar i innerstaden som signalerade filminspelning.

Filmen har ett superviktigt budskap, som jag tror får extra genomslag genom Rolf Lassgårds breda folklighet och inte minst skicklighet. Det luktar Guldbagge lång väg för Lassgårds del.

Sammanfattningsvis är Min pappa Marianne en härlig feel good-film som får en att lämna salongen med en härlig känsla. För än högre betyg hade jag gärna sett att man gått in än mer på djupet och inte behövt släta över de mest känsliga scenerna med i det närmsta buskisliknande humor.

LÄS MER:Recension: Lassemajas Detektivbyrå - Tågrånarens hemlighet

Filip Landqvist

filip.landqvist@alingsastidning.se