LÄS MER:Allt det vackra kanske ändå väntar runt hörnet
LÄS MER:Den fiktiva journalisten – hjälte eller skitstövel
När restriktionerna nu börjar lätta verkar suget inte alls vara så stort som man skulle kunna tro. I veckan träffade jag Per Aholainen, ägare till Rialto Bio i Vårgårda, som öppnade för allmänna visningar igen den 2 juni. Hittills har han inte precis blivit nersprungen av biobesökare. Själv konstaterar han att det varken pratas eller recenseras film längre, att vi har anpassat oss till en vardag utan biobesök och märkt att det fungerar.
Att få se andra människor, mötas i en gemensam upplevelse, få skratta eller gråta tillsammans. Det är inget vi någonsin borde vänja oss av med.
Lite sorgligt ändå. Jag tror att vi människor inte bara behöver kultur utan också varandra, och ofta fyller kulturen just det behovet. Att få se andra människor, mötas i en gemensam upplevelse, få skratta eller gråta tillsammans. Det är inget vi någonsin borde vänja oss av med.
Sedan kan man absolut trycka på pausknappen ibland. Jag och teven har ett sådant av- och påförhållande. Det kan vara hett och passionerat mellan oss mörka höst - och vinterkvällar men när sommaren kommer svalnar alltid mitt intresse och vi ses bara högst sporadiskt. Det finns liksom så mycket annat att fylla de ljusa, ljumma kvällarna med.
Nervkittlande åttondelsfinaler har flirtat med mig och fått blickarna att dröja sig kvar.
Teven bjuder inte direkt till heller. För det mesta fylls programtablåerna av gamla repriser och filmer man redan sett eller inte känner för att se. Fotbolls-EM utgör just nu ett undantag. Nervkittlande åttondelsfinaler har flirtat med mig och fått blickarna att dröja sig kvar.
Och skulle man någon gång under matchen känna att spelet inte är tillräckligt upphetsande kan man alltid göra som min 17-årige son; leta upp gamla fotbollsreferat av radiosportens Christian Olsson på Youtube. Den mannen kommer från en annan planet och ser saker på en fotbollsplan som ingen annan gör. Det är som om han själv inser ibland att det kan behövas en motvikt till hans euforiska utbrott, en mer lugn och sansad analys. En värmländsk Edström till exempel. ”Ralf! Säg nåt!”
Det är något med allsång, att skråla med för full hals där framför teven, som alltid får mig på gott humör.
Ett annat undantag är Allsång på Skansen. Det är något med allsång, att skråla med för full hals där framför teven, som alltid får mig på gott humör. Kanske är det just den där känslan av en gemensam upplevelse, mer än själva sången eller låtarna som man ju hört tusentals gånger förut. Det är skönt att publiken på Skansen är tillbaka, om än i begränsad pandemiupplaga.
People who need people are the luckiest people in the world , som Lisa Nilsson sjöng i premiäravsnittet.
LÄS MER:”Måste vi verkligen hylla varenda man som visar sig vara mänsklig?”
LÄS MER:Johan Hallberg: Bort med försöken till finlir i texten
