LÄS MER:Håkansson: "Den sum glär andra blir glar själver"
Bakom signaturen döljer sig Leif Brunnegård i Asklanda. Men när han skrev sitt första kåseri här i AT för 21 år sedan var han hemlighetsfull med sin identitet.
– Jag ville inte skämma ut min familj, släkt eller vänner, säger han.
Nån "utskämma" blev det då rakt inte, snarare succé, och snart började folk höra av sig till redaktionen i Alingsås för att få kontakt med Håkansson som inte återfanns i någon telefonkatalog.
AT fick till slut berätta att det var Leif i Asklanda man skulle vända sig till.
– Först ringde Långareds Hembygdsförening. Dom ville att jag skulle komma och kåsera på ett möte, säger han.
Så fick det bli, och därefter har Håkansson varit ute drygt 300 gånger på möten och hos föreningar i bygden.
Leif är synsvag och har inte kört bil sedan 1991, så hustrun Inga är chaufför när dom ger sig ut på turné i västgötabygderna.
– Du tror mig kanske inte, men jag har synskärpa på 1 procent på ena ögat och 5 procent på andra, säger han.
Jodå, jag tror honom, för Leif hanterar sanningen varsamt. Men det är svårt att förstå att han samtidigt regelbundet kan leverera både text och egentagna bilder till AT:s spalter.
Det perifera seende funkar men skarpsynen är det sämre med eftersom gula fläcken krånglar. Men med hjälp av förstoringsglas och digitalkamera går det till och med att fotografera.
Intresset för bygdemål väcktes tidigt hos Leif. Pappa Håkan var folkskolelärare i Ullene, utanför Falköping. Därav signaturen Håkansson. Leif är ju Håkans son.
Hade jag skrivet på det sättet hade pappa satt massvis med röda bockar i kanten. Men Jönn fick ge ut en hel bok skriven precis som gubbarna i biblioteket pratade. Det var fascinerande.
Pappa folkskoleläraren hade också hand om folkbiblioteket, dit unge Leif fick följa med.
– På den tiden var det gubbarna som lånade böcker. Dom samlades där och pratade sitt genuina mål, och jag lyssnade, berättar Leif.
En dag fick han syn på boken Genum let av falbygdspoeten Jönn. Han skrev på bygdemål. På vanlig svenska hade boken hetat Genom ledet, och poeten själv John.
– Hade jag skrivet på det sättet hade pappa satt massvis med röda bockar i kanten. Men Jönn fick ge ut en hel bok skriven precis som gubbarna i biblioteket pratade. Det var fascinerande, säger Leif.
Det var ett födelsedagskalas långt senare som blev starten för Leifs eget bygdesmålsskrivande.
– Min lillasyster Annika fyllde 50 och hade kalas i Gudhem. Folk pratade fantastiska falbygdsdialekter och jag lyssnade. Då mindes jag att man förr i tiden brukade skicka in kalasreferat till tidningen. Jag skrev ett på bygdemål och skickade till Falköpings Tidning. Dom tog in det, lillasyster blev chockad men hennes väninnor glada, säger Leif.
Sedan skickade han ett kåseri på samma bygdemål till Alingsås Tidning som tackade och tog emot med glädje. Under de senaste 21 år har det blivit ungefär 200 kåserier till här, alla under vinjetten Tankar frå bögda.
– Det här bygdemålet har funnits i huvudet på mig hela tiden sedan jag var liten, säger Leif som fyllt 83 i år.
Men vilket mål är det egenligen?
– De första 11 åren av mitt liv bodde jag i Ullene. Och hemma i den socknen pratade dom som jag skriver. Men sen är det så att min fru Inga korrekturläser allt, och hon har växt upp i Ornunga. Ord kan ju ha olika betydelse till och med mellan socknar som ligger nära varandra, så vi diskuterar och så blir det nog en blandning till slut, säger Leif.
– Förresten sa Västgöta-Bengtsson på sin tid att det finns 400 olika dialekter i Västergötland, lägger han till.
Kanske finns det 401 numera då, om vi adderar den Brunnegårdska blandningen Håkanssonska som kan läsas här i "tinninga" igen, från och med idag.
