Uppsving för skulptur – i hem och på museum

Under de senaste åren har intresset för skulpturer ökat och i inredningsreportage är de – både unika verk och massproducerade produkter – numera en självklar del.

Den nyfunna populariteten är något som konstnären Eva Larsson märker av.

– Mina installationer består oftast av många figurer som tillsammans berättar en historia eller handlar om ett tema. Men det går ju att bryta loss en del, en enskild figur – och det är många som är intresserade av att köpa, säger hon.

Nu uppmärksammas också en rad i stort sett okända kvinnliga skulptörer på Nationalmuseum i Stockholm, framför allt verksamma kring förra sekelskiftet. Det var en tid när det inte alltid var enkelt att vara yrkesverksam kvinna och skulptöryrket ansågs allmänt som okvinnligt, berättar Linda Hinners, som har kurerat utställningen ”Härligt att vara skulptör!”.

Den ger plats åt tolv framgångsrika skulptörer som var pionjärer och som banade väg för generationer av kvinnliga konstnärer. Samhället vände sig emot dem, och de är ofta inte omnämnda i historieböckerna.

– Det beror dels på en backlash mot att kvinnor tog allt mer plats i kulturlivet, men också på att många verk av kvinnliga skulpturer inte finns bevarade. Alla skulptörer gjorde modeller av sina verk i gips som sedan överfördes till ett beständigare material som marmor eller brons. Kvinnor hade svårare att få beställningar på sina verk, och eftersom gips är ett skört material har många skulpturer gått förlorade, säger Linda Hinners på Nationalmuseum.

Tanken med utställningen är att ge dessa skulptörer upprättelse, och tajmingen är perfekt. I inredningsvärlden har skulpturkonsten fått ett uppsving och intresset för utställningen väntas därför bli stort.

Eva Larsson började sin bana som deltidskonstnär vid sidan om sitt arbete som bildlärare. År 2014 sade hon upp sig för att ge all tid åt det egna skapandet – och trots att hennes figurativa konst inte riktigt låg i linje med det som ansågs ligga i tiden tog karriären fart.

– Det var abstrakt konst som gällde då, och jag försökte! Jag visste att jag ville göra många objekt som samspelade och jag prövade mig fram – men hur jag än gjorde så blev det figurativt. Till slut tittade jag på hyllan över alla ”misslyckade” skulpturer och kände att det fick vara nog. Jag skulle göra det som kändes rätt för mig.

Eva Larssons kvinnofigurer, alla klädda i samma enkla plagg och med håret i knut, har sedan dess berättat historier om bland annat gruppdynamik, mod, allmänmänskliga drömmar, behov, bördor och vänskap. Men det var inte självklart att våga satsa på konsten, berättar hon.

– Jag fick barn när jag var 22 år, och mellan mitt äldsta och yngsta barn är det 18 år. Som ensamstående var det allra viktigast att sätta mat på bordet. Det var först när det yngsta barnet var omkring 10 år som jag kunde känna att det var min tur. Än i dag tror jag vi ser olika på män och kvinnor som väljer att satsa på sin karriär trots att de är föräldrar, säger hon.

Eva Larssons satsning gick vägen, i dag är hon en framgångsrik skulptör vars konst finns att hitta både på utställningar och i det offentliga rummet. I Uppsala är hennes verk en del av konstsatsningen Alma-stråket på Klostergatan, och just nu arbetar hon med skulpturer som ska ta plats i Ulricehamns bibliotek. Det är precis den sorts uppdrag som säkrar henne en plats i historien, då hennes verk blir beständiga. På Nationalmuseum arbetar Linda Hinners och hennes kollegor med att göra samma sak för tidigare generationers kvinnliga skulptörer.

– I arbetet med utställningen och boken som hör till har vi noga katalogiserat och daterat alla verk vi har hittat. Är det viktigt? Ja, för genom det här museiarbetet skriver vi tillbaka dem i historien. Vi bör se de här kvinnorna som det de var – hårt arbetande, skickliga och professionella skulptörer, säger Linda Hinners.

Som egenföretagande konstnär har Eva Larsson fått sköta allt från textproduktion till administrativt arbete och utställningsproduktion själv, men att hon valt rätt yrke råder det ingen tvekan om.

– Det är något intuitivt med att skulptera, något som känns i kroppen. Det är lite som att komma tillbaka till utforskandet man gjorde som barn, lika lekfullt. Och att få försörja sig på det är ju fantastiskt. Jag har jobbat oerhört hårt, både natt och dag i perioder. Men detta är så roligt!