LÄS MER:”Att läsa Agnes Lidbeck är som att pilla på en sårskorpa”
När Ingrid blir gravid ställs allt på sin spets – mycket god vilja krävs för att deras drömmar om hur framtiden bör gestalta sig ska bli ett gemensamt projekt.
Helena von Zweigbergk är själv född 1959 och i "1959, Ingrid och Georg, en kärlekshistoria" tar hon pulsen på en brytningstid i svensk jämlikhetshistoria – en tid när mannen ännu förutsattes vara familjeförsörjare, samtidigt som kvinnan började ifrågasätta rollen som hemmafru och kanske förberedde oberoendet med en egen bankbok gömd i strumplådan bredvid pessaret.
Trots det vällovliga syftet och författarens odiskutabla förmåga att väcka liv i det sena 50-talet genom skarpsynta, ymnigt förekommande, tidsmarkörer, är det något som skaver i läsupplevelsen. För att vara en "kärlekshistoria" är berättelsen märkligt blodfattig. Inte slår det särskilt många gnistor om Ingrids och Georgs förhållande – tvärtom är de båda två hela tiden så lamslaget upptagna av att oroa sig över omgivningens uppfattning att man får svårt att känna någon sympati.
LÄS MER:Pandemivanor märks på bokrean i Alingsås
Jag tänker att det är ett gott betyg åt von Zweigbergks gestaltningsförmåga att man trots huvudpersonernas vaga framtoning ändå läser vidare med behållning. För visst är tidsandan fångad på kornet, visst frasar sidenet i damernas cocktailklänningar nästan lika elegant som Jackie Kennedys, visst förekom burkskinka med burkärtor på menyn även i mitt barndomshem, visst var det fest när den första tjock-tv:n samlade hela släkten i vardagsrummet på lördagskvällarna.
Boken är den första i en planerad serie kallad "Drömmar om frihet". Min gissning är att serien kommer att få många läsare och inbjuda till både hetsiga och nostalgiska diskussioner i bokcirkeln.
