Förra veckan åt jag min första pepparkaka för i år. Den smakade så som den första pepparkakan alltid gör – gott, pepprigt, bekant och tryggt. Som besatt fastnade jag vid tanken på pepparkakan och budskapet den förde med sig – nedräkningen har börjat.
Första advent närmar sig och det är dags att hänga upp julstjärnorna och damma av adventsljusstakarna. Årets glögg från Blossa har inhandlats och det kommer att bakas lussebullar ute i stugorna. Men som ni kanske förstår sitter inte jag här och ska skriva om årets finaste stake eller hur man får sin julgran att inte barra. Nej jag tänkte avhandla ämnet julmat.
För vad har man på julbordet? Vilken julmust är godast och måste man ta nubben? Jag vet inte hur ni firar jul men nu skriver jag från magen. Jag kommer från en matglad familj med ett stort intresse för matkultur. Det ska vara gott, vällagat och på jul är maten i fokus. Resultatet är matkoma i flera dagar efteråt.
Samtidigt som jag är ödmjuk inför julbordets bredd och variation är jag svårflirtad. Det ska vara russin i vörtbrödet och Nisses senap på skinkmackan. Det är nästan heligt. Ett år blev jag faktiskt riktigt grinig när varken det ena eller andra fanns med.
För två veckor sedan skrev Dagens Nyheter att julborden kan bli krogbranschens räddning i år. Och jag är beredd att slå ett slag för julmaten här. Tillsammans (vid julbordet) är vi starka.
Och om det nu inte blir krogbranschens räddning så är det alltid min räddning. För vi vet hur det slutar när släkten samlas och det gamla tugget börjar. En avlägsen farbror börjar gagga om ”att de tar våra jobb” samtidigt som någon yngre med hjärtat på rätta stället gör ett tappert försök till diskussion. Jag smyger då iväg till julbordet och tar en omgång till. Fyller upp glaset med Apotekarnes julmust och när inte brorsan ser på byter jag ut mitt fulla snapsglas mot hans tomma.
Den senaste veckan har risgrynsgröten eller ”tomtegröten” som det kallades i skolan redan inhandlats och på morgonen innan jobbet tar jag en skinkmacka på stående fot. Snart drar julkalendern igång, pepparkaksburken i alla personalrum tas fram och juleljusen tänds. Jag är inget fan av julstressen men oj vad jag längtar efter julbordets delikatesser.
