En fotoutställning i Vårgårda på förmiddagen och ett besök i en konstateljé i Herrljunga på eftermiddagen. En trevlig arbetsdag, riktigt trevlig.
Är det någon gång nuförtiden jag närmar mig något som skulle kunna kallas finkultur är det på jobbet. Som heltidsarbetande trebarnsmamma mitt i en pandemi är min kulturkonsumtion i övrigt nästan helt styrd av ungarnas intressen. Ge mig ett fulkulturs-quiz och jag kommer att sopa banan med vem som helst.
I väntan på vårvärmen och en social fritid utanför de egna väggarna plöjer vi i princip all bred tv-underhållning som finns. Jag har självklart koll på alla tävlande i årets Talang, jag vet vilka skämt David Batra ska dra nästan innan han vet det själv och exakt vilka nummer som kommer att få tårarna att rinna hos Bianca Ingrosso eller Sarah Dawn Finer.
Mellolåtarna från finalen kommer förmodligen gå på repeat i huvudet några veckor till. Och ja, naturligtvis har jag sett alla parodiversioner på Youtube också. Jag tittar på TikTok-videos av varierande kvalitet och ropar hurra när Let’s dance och Bäst i test drar igång med nya säsonger.
I väntan på nya avsnitt med Babben, bisittare David Sundin och alla knäppa uppdrag har jag och barnen tröst-tittat gamla säsonger av vårt favoritprogram ganska länge nu. Vi är inte ensamma om att gilla den svenska versionen av Taskmaster. Bäst i test blev årets program på Kristallengalan 2019 och årets underhållningsprogram 2020.
Men finkultur är det ju inte, det förstår till och med min nioåriga dotter. Exakt vad finkultur är vet hon inte, men att det inte är den här typen av populär fredagsunderhållning på tv, så mycket har hon insett.
”Varför inte?”, undrar jag. ”Nej, det är för tramsigt”, svarar hon.
Ja, det är otroligt tramsigt. Det är inte alls bildande eller djupt eller svårt att förstå sig på. Men det får oss att skratta, och är det inte just det vi behöver just nu? Förresten finns det egentligen inget som heter fulkultur. Motsatsen till finkultur är populärkultur, och i alla andra världar än den kulturella är populärt något fint.
Så ge mig gärna lite mer tokigt trams i väntan på en konstutställning som känns i hjärtat eller en livekonsert som ger gåshud ända ner på benen.
LÄS MER:Ska Eurovision Song Contest vara helt opolitisk?
LÄS MER:"Jag kan plöja vad som helst”
