Jag var inte mer än 16 år gammal när jag för första gången åkte till Alingsåsparken för att dansa. Jag minns inte vilket dansband som spelade den söndagseftermiddagen men jag minns min nervositet och att det var trångt på dansbanan. Det var hett, svettigt och sommarkvällen ung, lika ung som jag uppenbarligen var. För jag var blyg och förstod mig inte på buggens alla konster eller regler.
När jag några år senare förväntansfull och lullig skulle ut på krogen i Göteborg var det fortfarande rätt svettigt på dansgolvet. Killarna hade sliskig parfym, rytmen en annan men jag släppte loss som aldrig förr.
Efter vad som känts som en evighet får vi nu lov igen. Pandemin har visserligen inte stoppat mig. Köket har varit mitt dansgolv, bilen min karaokebar och Spotify min dj. Och när jag såg att dansbandet Blender skulle komma till Alingsåsparken spred sig en varm känsla i min kropp. Tillbaka igen, på hemmaplan. Mindre blyg, mer erfaren och så inni-helsike svältfödd på allt som kan kallas dans.
Men när restriktionerna nu slopas kan jag inte låta bli att hyckla. För jag älskar buggen och dess turer men likaså har jag längtat efter att ta pendeltåget till klubbarna i Göteborg. Men jag är faktiskt osäker på om jag vill stå och trängas på ett mörkt svettigt dansgolv.
Kommer jag kunna lita på tjejen som står och vickar på rumpan, eller har inte hon lite ont i halsen ändå? Eller den där snubben som gärna kommer nära, var inte han typ febervarm? För säkerhets skull kanske man borde få ett käckt armband. Rött för ingen vaccindos, gul för en dos och grönt för dubbelvaccinerad?
Men vad bottnar egentligen min tvekan i? Är det inte bara en stor dos med fördomar om ungdomar och öl på en nattklubb i Göteborg... Visst, ungdomarna på klubben är väl yngre och möjligtvis inte vaccinerade i lika hög grad men buggen kräver en partner. Och det är inte så att man håller mer avstånd när man dansar fox till de långsamma låtarna i parken.
I slutändan tror jag mitt självutnämnda hyckleri egentligen handlar om tillitsproblem. Efter ett och halvt år med hårda restriktioner och avståndstagande känner jag en viss oro över att närma mig människor igen. Men jag tror också att det har blivit dags att släppa loss och våga söka närheten igen. Åtminstone våga fråga om en fartfull dans på Alingsåsparken.
