Mamma fyller 87 år snart. Efter en kraftig infektion med resultat i nästan två veckor på sjukhus var hon väldigt svag i kroppen och kraftigt medtagen.Tillsammans med familjen bestämde hon sig för att söka plats en period på korttidsboende då hon behöver hjälp med i stort sett allt, återhämtning och fysisk rehabilitering. Målet var att komma hem så snart det gick i ett förhoppningsvis bättre skick. Hon bor med pappa som är jämngammal och som i det här läget naturligtvis inte kan/bör hantera henne på egen hand. Boendet kände mina föräldrar till och tyckte verkade positivt. Det stämmer. Hemtrevligt, trevlig personal, bra mat och mamma hade sannolikt fått bra fysisk rehab där. Första dagen kändes bra. Hon hade en larmknapp på armen, tryggt både för henne och oss. Dagen efter var dock larmet borttaget vilket pappa upptäckte på förmiddagen och ifrågasatte. Svaret blev att larmet nog var lite jobbigt för henne och att det går lika bra att ropa på personalen samt att det alltid finns nån nära till hands.Vi kände oss inte bekväma i det här men då pappa ville ha tillbaka larmet blev svaret lite mer kraftfullt och irriterat att det är så det får vara. Pappa var sedan under närmsta dygnen på plats vid flera tillfällen. Det uppstod både situation där mamma behövde hjälp till toalett samt en annan boende ropade på hjälp länge. Det fanns ingen i närheten som hörde och inte heller någon att finna när pappa gick och letade. Han tog själv hand om mammas toalettbesök.
Mamma ringde även flera gånger hem till oss under fredag och lördag och sa bland annat att hon suttit så länge i stolen att hon hade ont i ryggen, eller behövde gå på toaletten men ingen hörde henne när hon ropade. Lördag kväll åkte pappa dit igen då hon ringt om toalettbesök och för att få hjälp att sätta på tv:n.Vid det tillfället var ytterdörren låst och man hänvisade till en ringklocka. Han ringde på upprepade gånger, ingen kom.
Mindre personal under kväll och helg är förståeligt, men att inte kunna kalla på hjälp om man har ont eller behöver gå på toalett är under all värdighet. Att inte ge mamma larm om hon själv och vi ber om det är förfärligt. Det gör ont att behöva veta att ens mamma far illa. På söndagsförmiddagen var mamma märkbart mer deprimerad över hela situationen och det enda rätta, kände vi, var att ta henne därifrån. Vi åkte dit, packade ihop och åkte. Vi får hjälpas åt nu och hoppas det funkar tills hemtjänst är på plats. Jag tänker på dem utan familj. Detta är inte ok. Är det här ett resultat av besparingar eller vad är det frågan om?
Dotter