Mitt namn är Alingsås och jag ligger på plats 223 i Svenskt Näringslivs ranking.
Min granne, Vårgårda, är bäst i Sverige. Han tar hand om sin familj och framför allt sina vänner, nya som gamla. I hans värld är alla lika värda. Han lyssnar, förstår och agerar därefter. Han värnar om att alla mår bra. Han leder säkert med mottot: tillsammans är vi starka. Det är väl därför han är bäst i Sverige.
Själv uppfattas jag som isolerad, trött och oengagerad av mina gamla vänner. Det är som att jag bryr mig mer om jaget än laget. Jag håller mina allra närmsta närmast. Så länge jag och familjen har det bra, varför behövs det ändring? Jag ser hur mina gamla vänner kämpar, hur de sliter för att överleva – de ber mig om hjälp, men det känns tröttsamt att behöva finnas där för dom, kan de inte be någon annan?
Visst, jag hade kunnat fråga min granne hur han gör, hur han får alla att må bra och växa år efter år, men det är jag för stolt för. Det hade varit enkelt och lätt att fråga mina gamla vänner ifall jag kan göra något för dem, ifall jag kan bistå med någonting – parkeringar, skyltning, ett bättre klimat… Men det låter så himla jobbigt. Nej, det är bättre att fokusera på familjen, nya vänner och soptunnor med tryck på. De gamla vännerna klarar sig säkert, trots att jag gör det svårare och svårare för dem varje år.
Alingsås
LÄS MER:Herrljunga i toppskiktet i Svenskt näringslivs ranking