Knappt hade jag hunnit börja vänja mig vid ett liv utan Anders Tegnell och dagligt scrollande av DN:s kartgrafik över antalet smittade i världen förrän Tegnell och de andra coronakändisarna var tillbaka i rutan på bästa sändningstid.
Och knappt hade jag hunnit tänka tanken att nu kanske det är okej att gå på bio förrän det började pratas restriktioner och publiktak på evenemang.
Plötsligt kom jag på mig själv med att leta efter avståndsmarkeringar på golvet i kön på Ica igen. Lika automatiskt slutade vi att kramas när vi sågs.
Vår Frankrike-resa på höstlovet som jag hoppades var början på slutet av pandemin visade sig i stället vara ett kort andrum i väntan på den fjärde vågen. Även om många restriktioner då hade släppts nere i Europa fick vi ändå en påminnelse om hur mycket friare vi varit i Sverige under pandemin.
Det hände inte bara en gång att vi fick vända i dörren till köpcentret och matbutiken för att vi hade glömt ta på oss våra munskydd. Och när vi skulle gå på restaurang fick vi leta febrilt i mobilerna efter covid-pass och negativa testresultat.
Jag måste erkänna att det var med stort välbehag jag slängde de där hopknölade munskydden jag hittade i fickan när jag kom hem.
Antagligen hade restriktionerna redan början skärpas igen när vi var på väg hem för på färjan mellan Rödby och Puttgarten där vi gått utan munskydd på vägen ner satt det när vi åkte hemåt plötsligt anslag med krav på munskydd.
Jag måste erkänna att det var med stort välbehag jag slängde de där hopknölade munskydden jag hittade i fickan när jag kom hem.
När jag ser tv-bilderna på kravaller och protester mot coronarestriktioner och nedstängningar runt om i världen känner jag mig tacksam över den frihet vi trots allt har här hemma. Vi blir inte inlåsta i våra hem, och kan själva välja om vi vill bära munskydd på Ica eller inte.
Ju fler baksidor av nedstängningarna som kommer fram i ljuset, desto mer tacksam blir jag över att Folkhälsomyndigheten har haft hela folkhälsan i fokus. Att man har vägt för- och nackdelar med varje åtgärd och inte har frestats att stänga ner hela samhället i hopp om att viruset ska försvinna.
Efter snart två år av pandemi ger jag Anders Tegnell rätt i att vi behöver ha åtgärder som det går att leva med över tid.
Vaccinet till trots verkar det här viruset vara här för att stanna.
